Solenergi, javisst – på rätt plats

Bilaga: Grafik – lokaleringshierarkin
Bilaga: Grafik – lokaleringshierarkin

Solenergi har stor potential som energikälla, men det innebär inte att den bör etableras var som helst. Det menar Naturskyddsföreningen, som i ett nytt positionspapper föreslår att solenergianläggningar i första hand bör placeras i redan påverkade miljöer.

Solenergin är en av de mest hållbara energikällorna, den är kostnadseffektiv och kan byggas ut snabbt. Den kan ha stor betydelse för att ställa om Sveriges energisystem till att bli helt förnybart. Därför säger vi självklart ja till solenergi på rätt plats, och vi vill att regeringen tar fram en nationell solstrategi för att stimulera utbyggnaden, säger Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen.

Enligt föreningen är platsvalet viktigt för att utbyggnaden av förnybar energi ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Därför föreslår de en lokaliseringshierarki som vägledning vid etablering av solenergiproduktion.

Precis som alla andra energikällor har solenergi också en negativ miljöpåverkan. Solparker kan medföra en förändrad markanvändning, som är en av de viktigaste orsakerna till förlust av biologisk mångfald, och kan även minska viktiga kolsänkor. Därför vill vi att utbyggnaden av solenergi i första hand ska ske i redan påverkade miljöer, såsom byggnadstak och parkeringsplatser, säger Karin Lexén.

Föreningen presenterar i positionspapperet en lokaliseringshierarki med fem zoner, där byggnader prioriteras högst. För att underlätta utbyggnaden på dessa platser föreslås åtgärder för att undanröja hinder och införa incitament för installationer på befintliga och nya byggnader.

Föreslagen lokaliseringshierarki för solenergi (se bilaga för grafisk illustration):

  1. Byggnader
  2. Prioriterade markområden
  3. Kulturlandskap
  4. Försiktighetsområden
  5. Skyddade områden

Positionspapperet innehåller även förslag på styrmedel som kan främja en utbyggnad av solenergi med hänsyn till miljö och markanvändning. Föreningen lyfter samtidigt möjligheten till samexistens mellan solparker och exempelvis jordbruk, förutsatt att markens förmåga att binda kol bibehålls och att den biologiska mångfalden inte försämras.